Manipulativa auktioner
Postat: sön maj 08, 2011 8:22 pm
Enligt gängse uppfattning är en köpare alltid fri att välja mellan att köpa fejkat skräp av oseriösa säljare eller att köpa äkta vara i gott skick av seriösa säljare. Den som väljer det första alternativet har alltså gjort ett fritt val och får därmed skylla sig själv.
Ett klockrent resonemang som man bara kan instämma i. Ändå är det nog fler än jag som någon gång känner medlidande med blåsta köpare.
Ibland händer det att ett föremål säljs för ett förbluffande högt pris. Det kan röra sig om 1000 kr över gängse pris. Om man då studerar budgivningshistoriken noggrant får i varje fall jag en känsla av att det förekommer någon slags systematisk manipulation. Jag har absolut inga bevis för detta, det är bara en känsla jag har.
Jag förundras över att den s.k. ”Traderakungen” får så bra betalt för föremål i uruselt skick, dessutom torgförda med en mycket torftig beskrivning på nästan obegriplig svenska. Och min teori är att upplägget skapar en känsla av ”övertag” hos naiva köpare. Man resonerar så här: ”Den här säljaren verkar inte ha koll på läget. Han har inte en susning om hur värdefulla objekt han säljer. Alltså kan man fyndköpa”. Om däremot en seriös säljare lägger upp bättre objekt med en korrekt beskrivning på god svenska resonerar man så här: ”Den här säljaren vet exakt vad hans objekt är värt. Inga fyndköp här alltså”.
Och då är min fråga: Är det så att vissa säljare är medvetna om detta och spelar okunniga för att locka naiva köpare i fällan? Exempelvis säljs ibland järnkors med den felaktiga benämningen ”Ehrenkreuz” eller "Malteserkors". Är det ett medvetet fel för att locka köpare? ”Kolla, den här säljaren vet inte ens att det är ett järnkors. Alltså kan man göra ett fynd”.
Och om man då exempelvis kollar objekt där tyska språket förekommer i rubrik eller/objektsbeskrivning finns ofta märkliga och helt onödiga felstavningar och liknande Är det medvetet? För att köparna skall se att säljaren inte kan tyska och därmed tro att objekten är undervärderade av säljaren? Vidare kan ju formuleringar ”efter min far”, ”inte mitt intresseområde” m.m. skapa ett intryck av att det rör sig om fynd.
Märkligt nog finns det samlare som gillar föremål i dåligt skick. Ett bra exempel är såradutmärkelsen i svart som misshandlats med en hammare så att hakkorset var oigenkännligt. Vilket minskar värdet avservärt enligt min mening när det saknas proveniens. Men den gick för samma pris som såradutmärkelser i bra skick! Och ibland förekommer jordfynd i så uselt skick så att man nätt och jämnt ser vad de skall föreställa. Budgivningen brukar snabbt komma igång och nå oanade höjder. Detta utnyttjas ju förstås av vissa säljare som vill bli av med objekt i dåligt skick. Att skriva ”härlig patina” är väl rätt oförargligt men det är värre när man skriver ”man ser verkligen att detta järnkors har varit med”. Och värst är det när man antyder att det dåliga skicket är en garanti för äkthet.
Vi som är intresserade och hängivna samlare resp. handlare kanske har för bråttom ibland när vi slentrianmässigt tror att alla blåsta köpare är samlare. Eller blivande samlare. Som en dag upptäcker att deras samling är värdelös och därmed är värda medlidande. Men det finns förstås en kategori köpare som helt enkelt vill ha ett objekt för att det är ”coolt”. Som struntar i om det är äkta eller ej. Som kanske inte ens vet att det finns både äkta och oäkta objekt. Och efter en sådan transaktion kan ju båda parter vara nöjda. Säljaren får bra betalt för skräp och köparen får en pryl att visa upp för kompisarna.
Ett klockrent resonemang som man bara kan instämma i. Ändå är det nog fler än jag som någon gång känner medlidande med blåsta köpare.
Ibland händer det att ett föremål säljs för ett förbluffande högt pris. Det kan röra sig om 1000 kr över gängse pris. Om man då studerar budgivningshistoriken noggrant får i varje fall jag en känsla av att det förekommer någon slags systematisk manipulation. Jag har absolut inga bevis för detta, det är bara en känsla jag har.
Jag förundras över att den s.k. ”Traderakungen” får så bra betalt för föremål i uruselt skick, dessutom torgförda med en mycket torftig beskrivning på nästan obegriplig svenska. Och min teori är att upplägget skapar en känsla av ”övertag” hos naiva köpare. Man resonerar så här: ”Den här säljaren verkar inte ha koll på läget. Han har inte en susning om hur värdefulla objekt han säljer. Alltså kan man fyndköpa”. Om däremot en seriös säljare lägger upp bättre objekt med en korrekt beskrivning på god svenska resonerar man så här: ”Den här säljaren vet exakt vad hans objekt är värt. Inga fyndköp här alltså”.
Och då är min fråga: Är det så att vissa säljare är medvetna om detta och spelar okunniga för att locka naiva köpare i fällan? Exempelvis säljs ibland järnkors med den felaktiga benämningen ”Ehrenkreuz” eller "Malteserkors". Är det ett medvetet fel för att locka köpare? ”Kolla, den här säljaren vet inte ens att det är ett järnkors. Alltså kan man göra ett fynd”.
Och om man då exempelvis kollar objekt där tyska språket förekommer i rubrik eller/objektsbeskrivning finns ofta märkliga och helt onödiga felstavningar och liknande Är det medvetet? För att köparna skall se att säljaren inte kan tyska och därmed tro att objekten är undervärderade av säljaren? Vidare kan ju formuleringar ”efter min far”, ”inte mitt intresseområde” m.m. skapa ett intryck av att det rör sig om fynd.
Märkligt nog finns det samlare som gillar föremål i dåligt skick. Ett bra exempel är såradutmärkelsen i svart som misshandlats med en hammare så att hakkorset var oigenkännligt. Vilket minskar värdet avservärt enligt min mening när det saknas proveniens. Men den gick för samma pris som såradutmärkelser i bra skick! Och ibland förekommer jordfynd i så uselt skick så att man nätt och jämnt ser vad de skall föreställa. Budgivningen brukar snabbt komma igång och nå oanade höjder. Detta utnyttjas ju förstås av vissa säljare som vill bli av med objekt i dåligt skick. Att skriva ”härlig patina” är väl rätt oförargligt men det är värre när man skriver ”man ser verkligen att detta järnkors har varit med”. Och värst är det när man antyder att det dåliga skicket är en garanti för äkthet.
Vi som är intresserade och hängivna samlare resp. handlare kanske har för bråttom ibland när vi slentrianmässigt tror att alla blåsta köpare är samlare. Eller blivande samlare. Som en dag upptäcker att deras samling är värdelös och därmed är värda medlidande. Men det finns förstås en kategori köpare som helt enkelt vill ha ett objekt för att det är ”coolt”. Som struntar i om det är äkta eller ej. Som kanske inte ens vet att det finns både äkta och oäkta objekt. Och efter en sådan transaktion kan ju båda parter vara nöjda. Säljaren får bra betalt för skräp och köparen får en pryl att visa upp för kompisarna.